Urvalet filmer och medföljande samtal speglar The Promise undersökning av staden som social och politisk spelplats liksom utställningens interdisciplinära karaktär där konstnärer, arkiv, forskning och aktivistgrupper, som alla arbetar med stadens betydelse för våra vardagliga liv, sammanförs. I The Promise används Stockholms byggda miljö och omgärdande konflikter som fond för att skildra en större berättelse om modernismens löfte om städer och boende tillgängligt för alla. Hur förvaltar vi detta löfte som aldrig hann förverkligas i en samtid präglad av akut bostadskris, skriande ojämlikhet och där marknadskrafter fullständigt dominerar och dikterar villkoren för bostadsbyggandet?

I den första delen av filmprogrammet för The Promise aktualiseras relationen mellan den tänkta och den levda staden. Filmerna i denna serie fokuserar på 1900-talets stora urbaniseringsprojekt och den stadsutveckling som följde i dess spår, på samma gång präglad av utopiska visioner och modernisering liksom av medborgerlig maktlöshet i frågor rörande det offentliga rummet. I Stockholm (1929) av Reinhold Holterman får vi en passande introduktion till staden vid tröskeln till modernismens inbrott som skulle omforma Stockholm i grunden. Med elaborerad klippteknik och djärva perspektiv skildras en stad i förändring med ena foten kvar i sitt nyklassicistiskt borgerliga arv och den andra i arbetarrörelsens planer för staden. Stockholm som modernistiskt projekt återkommer även i den experimentella Slussen (1951) av Lennart Johansson och dess janusansikte blottas i Odjuret (1951) av Per Olov Grönstrand där vi får ett smakprov av den annalkande Citysaneringen som skulle intensifieras ett decennium senare. En bulldozer i full färd med att demolera Sergelhuset tar i Odjuret formen av jättelik best, underfundigt gestaltad i skräckfilmsestetik. Här öppnas en glipa mot kritiken av den senmoderna stadsplaneringen förenad med en framväxande konsensus- och konsumtionskultur som berörs i Carl Slättne och Sven Elfströms verk. I Slättnes filmessä Protokoll fört vid studie över sönderfallande system (1971) upprepas orden: ”bilder är bra, min arbetsgivare är bra, illusion är bra” likt ett mantra. En dräpande kommentar både över Saltsjöbadsandan och film och TV-mediets roll i att upprätthålla denna statsbärande ideologi. Med Ceremonin (2016) fortsätter Lina Selander denna kritiska tradition genom en odyssé av arkiv och egeninspelat material som sträcker sig över tid och rum men som hela tiden har miljöerna kring Bredäng som sitt centrala nav. En bild ur Olof Rudbecks Atlantica från 1677 i vilken författaren pekar ut och blottlägger Sveriges dolda skatt blir utgångspunkten för Selanders film som använder myten om Atlantis i hopp om att avtäcka en politisk utopi som försvunnit in i tiden.

Programmet är sammanställt av Nathalie Åhbeck (curator) och Andreas Bertman (assistant curator) och är ett samarbete mellan Film i Samtidskonsten, Index – The Swedish Contemporary Art Foundation och Filmform.