Vogel slutade med måleriet och gick in i ett slags melankoliskt rum och stängde samtidigt dörren om sig. Det var under den här tiden han började experimentera med film och fotografi. Han byggde egna datorer, köpte gamla videokameror på loppis och använde deras olika defekter för att förvränga sitt material. När nya datorprogram lanserades som möjliggjorde icke-linjär klippning på 1990-talet exploderade Vogels produktion.
Vogels filmer är svåra att kategorisera. Här finns bandade filmsnuttar och inspelningar från TV-apparater, sekvenser av människor han filmade i smyg, Liksom iscensatta skeenden, videodagboks-liknande upptagningar och självporträtt. Vogel hade alltid en videobandspelare på paus eller en videokamera riktad mot sin TV, ständigt redo att börja spela in. När allt smälter samman i Richard Vogel egenartade kollage blir det till en form av filmiska essäer, i en ansats till ett slags Youtube långt före den digitala medieplattformen sett sitt ljus. Hans associativa sätt att använda bilder, med lager på lager av tecken och riktningar, utifrån in och inifrån ut blev till ett personligt wallraffande inom honom själv.
