I över 40 år har Smith manipulerat sina betraktare i filmer som med mångbottnad humor och genom sina visuella lekar synliggör filmmediets mest illusoriska egenskaper. Det var under studier på Royal Collage of Art i London i mitten av 1970-talet som John Smith kom att skapa sitt mest inflytelserika verk, The Girl Chewing Gum, en film som ofta räknas till en av 1900-talets viktigaste experimentfilmer. Med en närmast besatthet för relationen mellan ord och bild och den komiska potentialen i språkets tvetydigheter har John Smith därefter i film efter film utforskat de inre sprickorna inuti den på samma gång lilla och stora värld som han konfronteras med varje dag i sina kvarter i östra London. Film i Samtidskonsten kan presentera en omfattande retrospektiv, uppdelad i två separata delar som visas under våren och hösten 2018 med både samtida och äldre verk.

Del 2.

I den andra och avslutande delen av denna retrospektiv uppmärksammas John Smiths intresse för sin egen boendemiljö och hans ständiga förmåga att avtäcka större berättelser i det hemvana och bekanta. I filmprogrammet visas flera samarbetsprojekt, däribland Lost Sound som Smith skapade tillsammans med ljudkonstnären Graeme Miller. Filmen utgår från övergivna kassettband som Smith hittat i sina kvarter i London och vars återstående ljud Miller sedan tillvaratagit. Musik och röster från de ofta hoptrasslade, överkörda och upprivna magnetbanden binds samman i John Smiths bilder från fyndplatsen. Det återfunna ljudet ger bäring åt landskapet och en antydan om de människor som bor och rör sig där. Filmen visar på slumpens potential och blir samtidig en logisk fortsättning till Blight som Smith filmade fem år tidigare med kompositören Jocelyn Pook. Blight skapades som en protestfilm mot stadsutvecklingen i östra London i början av 1990-talet när gamla viktorianska bostadshus revs för att bereda plats åt motorvägen M11 Link Road. I filmen kombineras Pooks musik med naturliga ljud och röstfragment från boende som nu tvingats flytta mot bakgrund av Smiths dramatiska bilder av förstörelsen.

I The Black Tower har John Smith istället använt den kringliggande arkitekturen utanför sin lägenhet för att konstruera en fiktiv skräckhistoria om en man som förföljs av ett svart torn. Genom berättaren röst färdas vi nerför en mörk spiral på väg mot galenskapen. Från obehag till sammanbrott och slutligen för tidig död. I ett mer samtida verk, Steve Hates Fish, har John Smith med mobilen i hand och med en bristfällig översättningsapp filmat skyltar och symboler längs Londons gator. Genom ”fel” inställningar får han appen att löpa amok i språklig förbistring. Här blottläggs Smiths outtröttliga intresse för språkets tvetydigheter och möjlighet till förvirring och humor. Gamla teman som får nya skepnader genom teknikens utveckling.

I filmprogrammet syns också spår av Smiths tidiga formexperiment som den strukturalistiska The Hut liksom mer personliga berättelser som i Dad’s Stick – en bokstavlig film om konstnärens far. Mest representativ för John Smiths konstnärskap är kanske den ytterst korta tv-produktionen Gargantuan. Filmen är ett kondensat av Smiths språkliga intresse och kritiska förhållningssätt till filmmediet fångat i en minuts kortfilm som skapades för BBC. Genom små skiftningar i relationen mellan ljud och bild konstruerar Smith effektivt en visuell ordlek med en ödla i centrum. Programmet avslutas med John Smiths senaste verk, Song for Europe som utspelar sig i Eurotunneln mellan Frankrike och England. I filmen hörs konstnären sjunga en banal sorgesång över landet som förlorat sig i farlig nostalgi och gammal isolationism i efterdyningarna av Brexit.