En resa som resulterade i uppkomsten av det etnografiska museet Musée de l’Homme i Paris. I gruppen fanns förutom antropologer, musikologer, kameramän och tekniker, surrealisten, författaren och amatöretnologen Michel Leiris som sammanfattade sina hallucinatoriska observationer i boken L’afrique fantôme från 1934.

Leiris texter och erfarenheter från resan är utgångspunkten i Secteur IX B (2015) av Mathieu Kleyebe Abonnenc. I filmen följer vi en samtida etnograf (spelad av Betty Tchomanga) och hennes forskningsteam som rör sig mellan IFAN muséet i Dakar och Musée de l’Homme. Som ett led i att försöka komma närmare Marcel Griaules forskning börjar etnografen inta samma hisnande doser medicin som Leiris, Griaule och de andra i expeditionen var tvungna att ta för att hålla borta malaria, afrikansk sömnsjuka och andra tropiska sjukdomar som drabbade de flesta europeiska kolonisatörer.
 Filmen synliggör här en paradox i den västerländska självbilden, vetenskapen som förutsattes vara rationell och upplyst omöjliggjordes genom det narkotiska tillstånd som dess forskare led under.

Liksom Leiris upphör långsamt vår protagonists förmåga att se klart. Under mängder av laudanaum och allestädes opiatiska preparat blir gränsen mellan vakenhet och dröm alltmer otydlig. Vi får följa hur hon rör sig fram genom Leiris undermedvetna och förföljs av dunkla skepnader och objekt från det förflutna. Filmens estetik korresponderar även tydligt med denna förhöjda sinnesstämning. Genom underexponerade bilder som kontrasteras av museiinteriörernas starkt vita ljus skapas en latent oro och hypnotisk effekt som förstärks av PALs dova soundtrack.

Förutsättningarna för Leiris resa 1931 var allt ifrån okomplicerade. Plågad av sexuella fobier, alkoholism och psykisk ohälsa hade han anslutit sig till expeditionen på inrådan av George Bataille och sin psykoanalytiker för att finna potent livskraft och föreställd bot på sina problem. Abonnenc belyser därmed även den trubbiga relationen mellan modernismens tidiga avantgarderörelser och de i deras ögon ”primitiva” afrikanska och oceanska kulturerna som surrealister, dadaister och kubister använde som språngbräda för sitt eget skapande. Frågan som Secteur IX B tycks ställa sig är hur vi ska hantera dessa etnografiska objekt och den koloniala historia som omgärdar dem samtidigt som filmen erbjuder en uppluckring av de vetenskapliga narrativ och det förment objektiva medvetande som kunskapen om den Andre är byggd på.