Vi släpps in och får ta del av deras värld, deras armod och deras reproduktiva arbete. En kvinna jobbar inom hemtjänsten, en äldre vithårig man kör taxi, barn räknar mynt och funderar över mjölktänder som de tappat. Detta skildras med en total närvaro och ömhet som påminner om det hos den franska regissören Robert Bresson. Kameran ger hela tiden uttryck för en otvivelaktig fascination över tingens textur, ytor och färger. Bressons omfattande användning av närbilder på händer i sina många filmer används även som grepp i Det ena och det andra och bidrar till att förstärka den sociala dimensionen i detta verk. Det mellanmänskliga är ett återkommande tema i Marcus Harrlings filmer som oftast rör sig cirkulärt.
I Harrlings bildvärld vilar ett melankoliskt lugnt som långsamt sänker sig över betraktaren. Med vackra, stilla och urblekta tablåer filmade i 16mm-formatets dova färgskala får vi ta del av en värld som ofta förefaller temporalt och rumsligt odefinierad, öppen för att fyllas av betraktarens egna erfarenheter. Marcus Harrling har beskrivit sina filmer som formmässigt besläktade med skönlitterära texter som påverkat honom. I Det ena och det andra aktualiseras detta genom korta textstycken av den österrikiske författaren Robert Walser som uppenbarar sig fragmentariskt genom hela verket.

Det fragmentariska är även kännetecknande för filmernas uppbyggnad, mer synbart i detta verk än någon annanstans. Filmen utgörs av en mängd narrativa episoder som först förefaller logiska men snart visar sig inte följa någon linjär logik. En metafor för detta förhållningssätt uppenbarar sig i en scen där ett par händer kastar tärningar som att episodernas ordningsföljd bestäms av utfallet.

Om Harrling skildrar sin hemmamiljö i Det ena och det andra ser vi hans möte med det okända i Sunday in Mojave (2014). I detta verk följer vi en ung mans liv i Los Angeles under Halloween, på väg ut i Mojaveöknens naturreservat. Här syns spår av teman som utvecklas i Harrlings senare filmer och som kretsar kring minnen, tid och bilder av lågmälda spektakel i vardagen. Men till skillnad från Det ena och det andra finns här ett mer skönjbart narrativ. Filmen leker med de förväntningar som ett traditionellt narrativ genererar, skeenden som vi förväntar oss ska öppna upp för ett händelseförlopp uteblir. Berättelsen ter sig istället drivas av ljud, bild och känslan av duration.