Lars Gustaf Andersson och John Sundholm (Lunds och Stockholms universitet) forskar om immigranters egen filmproduktion i Sverige under åren 1950-1990. Hur organiserade de sig för att göra film, vilka filmer gjordes och på vilket sätt kunde filmerna fungera som verktyg för immigranterna att förstå vilka de var och vad de skulle bli?

Filmerna Monos (1974) och Hägringen (1981) är kollektivt producerade filmer som båda skapades på 16 mm. Monos växte fram ett som ungdomsgårdsprojekt i Tensta och ledde till grundandet av Tensta filmförening, med Babis Tsokas som eldsjäl och drivkraft. Monos, som betyder ensam på grekiska, skildrar en ensam invandrarpojkes vandrande genom Stockholm. Filmen gjorde Tsokas tillsammans med uppemot 100 ungdomar i Tensta. Utrustningen var primitiv och gruppen saknade tillgång till klippbord så filmen klipptes med sax och genom att man körde filmen genom en filmprojektor. Monos är ett unikt bidrag till den svenska filmhistorien genom det sätt som den skapades. Den kollektivt skrivna och filmade berättelsen, med sin långsamma och tablåartade rytm, återspeglar på grund av begränsade produktionsvillkor ett unikt stycke verklighet från 1970-talets Stockholm.

Hägringen (1981) gjordes av kollektivet Cineco (Cinecoperativo). Det bestod huvudsakligen av spanskspråkiga filmare och hade sin nyckelfigur i colombianen Guillermo Alvarez. Många drog sitt strå till stacken, och under inspelningen talades minst sex språk. Efter att filmen var slutförd försökte Alvarez sälja den till SVT som avböjde med svaret att filmen gav en allt för negativ bild av invandraren.
Hägringen följer vi ett par unga latinamerikanska män som fastnat i Sverige, oförmögna att få ett meningsfullt jobb i det nya landet, och som därtill är hindrade att delta i den pågående politiska kampen i hemlandet. I Hägringen skildras hur det är Sverige och svenskar som bestämmer handlingsutrymmet i såväl det nya som det gamla hemlandet, allt medan vi följer hur huvudpersonen Robertos alternativ sakta krymper. Hans begränsade utrymme understryks också stilmässigt genom mörka gråtoner och klaustrofobiska bildrum.

Text: John Sundholm