Verket som tilldelades Silverlejonet på årets Venedigbiennal hämtar sin titel från det skräckinjagande monstret ur den grekiska mytologin. En hybridvarelse bestående av lejon, orm och get. Filmen följer på många sätt det trehövdade monstrets skiftande natur. Här leds en rörelse och form vidare in i en annan. Chimera utgörs av en strid ström meditativa bilder av övergivna platser och landskap i ett spänningsfält mellan minne och dröm. Där det ena ständigt verkar spilla över i det andra. I filmen överlappas närbilder av djurhudar med skelett, klassiskt måleri, vetenskapliga modeller, ädelstenar och arkitektur i en gigantisk och på samma gång outgrundlig symbolvärld.

Chimera bibehåller hela tiden en distanserad blick på dessa företeelser och tycks ägna sig åt en sorts pågående arkeologi som väntar på att avtäckas. Tidsperspektivet är både ett efteråt och ett påträngande nu. Ruiner och suddiga spår av liv och civilisation följer på varandra till de dova tonerna av Kelly Jones ljudlandskap. Vi befinner oss efter katastrofen och samtidigt mitt i den. Det postapokalyptiska förstärks genom uppvisandet av tidigare värdesystems sönderfall, dess konstverk och kulturella symboler som förlorat sin funktion och här fylls med ny innebörd. Filmen uppehåller sig vid det mytologiska oavsett tid och rum. När dammet från Pompeji övergår i Sierra Nevadas sanddynor och Las Vegas neonskyltar flimrar förbi får vi plötsligt syn på oss själva i historiens backspegel.