Filmen utspelar sig i ett grönt ingenmansland där berättelsens kvinnliga protagonist, en 43-årig amerikansk konstnär i kreativ kris, träffar unga män online som hon har virtuellt sex med. Vi ser varken karaktärernas riktiga kroppar eller hör deras faktiska röster, istället är allting reducerat till Duplo-liknande avatarer som kommunicerar genom datoriserad textuppläsning. Mot bakgrund av den kompakta greenscreen-ytan som tömts på mening och innehåll står de där avklädda, endast med symboliska fikonlöv som täcker de mest ”privata” kroppsdelarna.

Bortsett från sina gräddvita kroppar och de båda männens klichéartade italienska brytning är karaktärerna oidentifierbara. Ändå är det svårt att inte förmänskliga och börja projicera känslor i dessa digitalt blanka ansikten. Den virtuella avataren och den förvrängda rösten blir otvivelaktigt en undanflykt från den fysiska kroppen och med den subjektet. Något som kan tyckas motsäga den oerhört självbiografiska ton som någonstans är verkets utgångspunkt.

Stark har gjort sig känd för en utarbetad ready-made-estetik och användningen av banala och lättillgängliga ikoner som i detta fall där de tagits från hemsidan Xtranormal. En plattform som miljontals människor använder dagligen för att skapa animerad lågbudgetfilm i 3D. Loggan finns kvar i filmens nedre hörn som en påminnelse och tillika garant för verkets amatörorienterade estetik. Resultatet blir en performativ lek där kontrasten mellan det intima och fullständigt självutlämnande innehållet och den stela, digitala och direkt banala formen väcker frågor om subjektivitet, begär och likheterna mellan onanin och konstens anti-produktiva natur. I dessa intima och djupt utlämnande sexuella möten över internet ser vi, liksom Starks alter ego, en berättelse ta form i realtid. Vid flera tillfällen i filmen redogör hon öppet om sina konstnärliga och etiska avväganden och om de berättartekniska svårigheterna med att få historien att gå ihop. När karaktärerna inte ger sig hän webkamerornas erotiska potential diskuteras alltifrån Nietzsche och Wittgenstein till Fellini och Godard. Dessa metadiskussioner och populärkulturella referenser når sin kulmen när Starks avatar av en slump möter sonen till en känd italiensk filmskapare. Dennes livssituation har uppenbara likheter med en av karaktärerna i författaren David Foster Wallace roman Infinite Jest, något som hon själv också påpekar i sin egen film. Wallace inflytande är omisskännligt i detta verk av Frances Stark som ständigt kretsar kring uppmärksamheten och hur vi hanterar den. Vad innebär det egentligen att se och bli sedd?

I över två decennier har den amerikanska konstnären Frances Stark skapat verk som spänner över en rad olika medium och tekniker. Alltifrån måleri, performance och iPhone-fotografier till Power Pointpresentationer och digitala lågbudgetanimationer. Stark är även känd för sitt författarskap, hon har under årens lopp publicerat ett flertal böcker som tar avstamp i både prosa och poesi. Språket och dess direkta relation till meningsproduktion är en integrerad del i hennes konstnärskap. Där ryms semiotikens frågor om förhållandet mellan ord och bild men även tematik som kretsar kring begär, intimitet och längtan. Att bekanta sig med Frances Starks konst är att på samma gång göra sig bekant med hennes hem, ateljé, möbler, böcker, vänner, hennes sammanbrott och hennes genombrott. En autobiografisk ton genomsyrar samtliga verk oavsett medium, där det intima och självutlämnande ständigt står i centrum.