Hennes många skiftande namn kommer från den långa tidsperiod under vilken hon figurerade, den neolitiska delen av stenålder, i brytpunkten mellan en nomadisk jägar- och samlarkultur och ett domesticerat jordbrukssamhälle.

I Charlotte Prodgers film BRIDGIT (2016) vars titel tagits från sin keltiska namne används kulten kring denna modersgestalt som fond för att diskutera frågan om varseblivning, om transcendens och om hur identitet förändras över tid. Filmen är på samma gång en personlig berättelse om att komma ut som 18,19 årig lesbisk tjej på den skotska landsbygden kring Aberdeen. Samtidigt som Prodger i de sena tonåren trånade efter tjejer och blandade ecstasy-tabletter med namnet Strawberry med syran Snowball rörde sig den engelske författaren och punkikonen Julian Cope frenetiskt fram och tillbaka längs Aberdeens utkanter i jakt på spår av den neolitiska kulturen. Han fann 150 stencirklar, mer än på någon annan plats på de brittiska och irländska öarna. Trots det var området det minst omskrivna i arkeologiska sammanhang vilket förändrades genom Copes sedermera välkända bok Modern Antiquarian från 1998 ur vilken Prodger hämtar sin berättelse om det hedniska matriarkatet och dess tysta, resta stenar.

I ett tiotal sekvenser som alla filmats med Charlottes iPhone syns spår av detta ockulta landskap med sina arkaiska skogar och enorma slätter jämte konstnärens hemmamiljöer och högteknologiska företeelser. Scenerna varar högst 4 minuter vilket är maxlängden för mobilkamerans minneskapacitet för rörlig bild. Detta sätt att testa det aktuella mediets gränser är kännetecknande för Prodger som tidigare utforskat 16mm-filmens begränsningar i format och tidslängd. Olika narrativ vävs samman i BRIDGIT, här finns teknologiska, autobiografiska trådar liksom arkeologiska och existentiella. Prodger refererar bland annat till den amerikanska medieteoretikern Sandy Stone och hennes tankar om tekniken som en mänsklig protest. Något som aktualiseras genom den centrala roll som mobiltelefonen spelar för verkets tillblivelse.

Formmässigt utgörs BRIDGIT av en uppsättning statiska tablåer där de intima och karga bilderna ackompanjeras av konstnärens voice over som varvar kulturhistorisk forskning med anekdotiskt berättande. Charlotte berättar om hur hon nyligen misstogs för att vara man och i ett annat sammanhang mamma till sin flickvän Isabelle. I BRIDGIT ser vi alltså samtidigt en kraftfull uppgörelse med statiska könsroller och idéen om det essentiella och autentiska.