Berättelsen är löst uppbyggd kring Anni Bönickes liv, en självständig ung kvinna från en småborgerlig familj som drabbats hårt av arbetslösheten i Depressionens Berlin. Hennes broder Kurt – en tyst Kafka-liknande figur som tvingas bära hela familjens försörjning på sina axlar misslyckas, trots otaliga försök, att hitta jobb. Han introduceras i filmens inledning som historiens uppenbara protagonist för att kort därpå försvinna ur berättelsen genom ett kyligt beräknat självmord, allt i sann Brechtiansk anda. Brechts kända förfrämlingseffekt används återkommande i detta verk, inte minst genom montageteknik, som ett sätt att väcka åskådaren ur den borgerliga ideologins osynliggjorda hegemoni. I total brist på pengar efter broderns död blir familjen Bönicke vräkt och tvingas bosätta sig i tältlägret Kuhle Wampe i utkanten av staden tillsammans med Annis aspirerande fästman Fritz.

Trots filmens explicita fokus på klasskamp och proletariatets uppvaknande under den kapitalistiska ideologins våta filt är Kuhle Wampes största bedrift dess kritiska undersökande av genus. Mycket tack vare det radikalt osentimentala sätt som filmens regissör – Slatan Dudow väljer att skildra denna ojämlikhet på, förkroppsligat genom Annis livsöde. Dudow vägrar att införliva det amerikanska melodramat som berättartekniskt grepp, en stil som alltför oftast får till följd att könsnormer och klasshierarkier cementeras. Som filmens självklara representant för den kollektiva kampen tar Anni brodern i försvar när föräldrarna anklagar honom för att vara lat. Istället pekar hon på den ekonomiska politiken som orsakat den utbredda arbetslösheten och lyckas därmed rikta om filmens fokus från det förment personliga planet till det konkret politiska.

Kuhle Wampe bör både förstås som ett ideologiskt slagfält och en hyllning till filmmediets avgörande roll för kulturen och politiken i ett historiskt skeende av extrem social oro.